Och Jag Glömde Mina Egna Steg
I nästan ett slag hade allting hänt. Från att stå på topp och känna sig utanför sitt eget inre och blicka tillbaka på sig själv till att sluta sig så totalt att du inte ens ser vilken färg dina ögon har. Var dom svarta? I flera månader hade jag kännt att kontrollen som jag en gång haft över mig själv äntligen var på väg att återvända. Den starke som alltid höll sig själv i ett stadigt grepp och alltid visste exakt vart foten skulle trampa upp för stig nästa gång den fick på sig nya skor. Det var längesen det kändes så. Det var innan jag ens hade några skor på mig. Barfota gick jag med snabba och bestämda steg på min egen stig där mitt namn stod. Stenigt eller vått, vasst eller grus, jag klev på i min snabba takt och tankarna var fokuserade och mitt grepp runt mig själv slappnade aldrig av. Visst var det jobbigt många gånger och såren blev många. Men aldrig en endaste gång stannade jag upp för att plåstra om fötterna, jag fortsatte och höll min torra blick stadigt framåt. Vilket var ordet min Far använde..jo, härdad. Och visst blev jag härdad.
Ända tills jag mötte den människa som drog in mig på en ny okänd stig men dock så frestande och så varm. En stig för två. Sakta saktades mina kliv ner och min andning blev lugn och sansad. Det var något jag aldrig upplevt under mina år som den ångvält som rusat fram och aldrig behövt lagas. Det var något nytt, så lycklig och olycklig hade jag ladrig varit. Jag kan fortfarande känna sältan av de tårar som rann ner för kinderna de gånger jag vacklade och mot min vilja drogs ut i skogen. Men då fanns det ju någon där, någon som kunde dra mig tillbaka och leda mig rätt igen. Det var underbart men min kropp förändrades och vi skildes i smärta och mot våra viljor. Just då kontrollerades jag inte av mig själv. Det gick bara inte. Jag är fortfarande ledsen för det min vän.
Jag tog av mig skorna, la en bit av stigen i mitt släp och fortfarande drar jag mig inte för att se tillbaka på den tiden, trots att den gör mig ont. Därför blev mina steg ännu mer bestämda. De trampade hårdare och hårdare ner i marken men med utan fokus. Jag bara klev och pressade mig själv till att hitta en stig som jag trivdes på igen. Aldrig anade jag att det kunde finnas så många förrädiska vägar som både var hårda, oömma och sorgsna.
Mitt grepp runt mig själv blev snart ett stryptag. Mitt inre blev slutet och jag drog åt på alla ställen som kunde tänkas bli synliga igen. Varje gång jag trampade snett drog jag åt lite mer. För varje gång jag log åt någon som sedan kunde förvränga det där leendet till något hemskt, något som ingen vill uppleva, drog jag åt ännu mer. Tankarna samlades och fixerades så att de aldrig skulle släppa taget om mig själv igen, så jag aldrig skulle bli så ledsen som jag blev om jag tvingades lämna den där ljuva vandringen, hand i hand med någon man älskade. Jag slutade njuta, jag tillät mig inte att njuta och sakta glömde jag mina egna steg.
Men sedan var det någon som började dra i mig ge mig fokus och min takt drogs ner till en mer behändig nivå. Jag började dra mig ur mig själv, se på mig själv. Vilket tempo jag hade! varför kunde jag inte andas? Jag bestämde mig för att mitt släp skulle minskas, mina steg saktas ner och varje kliv jag tog skulle göras med kontroll. Och det gick. Jag gick.
Framåt, från mig själv, in i mig själv, fokuserat, lugnt. Och alltid hade jag någon vid min sida, någon som gjorde att varje kliv jag tog mot en framtid och från mina tvångstankar, var värt allt.
Så kom vi till ett gammalt ställe. Där jag hade varit förut, barfota. Ett stenigt landskap med hinder som skrek i öronen om hur jag skulle göram var jag skulle göra de och när. Grenar som satt för lågt lockande bäckar på sidan som ropade att man skulle komma dit för att leka ett tag. Och jag som hade varit där förut såg inte något slut på den vägen. Tvångstankarna styrde igen. Panik och minnen från förut skymde min sikt...
Och jag sprang iväg, drog långt ifrån den som kunde få mig tillbaka.. Ilska och skrik mötte mig på vägen så som jag visste att det skulle göra. Jag stannade inte, jag stormade. För så hade jag klarat av det förut, jag var ju stark, eller hur? Vad sa mina känslor? Var de tysta? Skit samma, skärp till dig och sluta blöda. Jag fortsatte att springa och flåset började riva i halsen och i ögonen. Så en gång hörde jag ett rop bakom mig. För en sekund tappade jag fokus och jag hörde ett rop inifrån mig också.... Jag klev snett och föll, i mitt huvud rusade de tvångstankarna om att jag var svag om jag inte tog mig upp, fortsatte utan att se mig om. "ensam är stark". Men min kropp ville inte. Så jag låg kvar.
Mitt försprång minskade och helt plötsligt var min arm inte längre bara min, och ett erkännande kunde jag inte ge om att det var skönt. Skönt att någon höll mig tillbaka från att rusa förbi alla stenar igen. Det satt mina tankar stopp för och ut ur min mun spottade jag fram ord som mina känslor ville göra revolt emot. För paniken över att ha fått förhoppningen att jag kanske hade hittat tillbaka, kanske kom ihåg de lugna stegen, gjorde att jag slet och drog, klöste och vred mig för att komma bort. I förlägenhet och skämsel. Det var ju bara mitt eget fel. Hur kunde jag vara så dum och svag?
Det var ju jag som rusade, vägrade ta emot någon hjälp trots att jag bad om hjälp. Så mycket hade jag ändå lärt mig, att be om hjälp. Men fortfarande satte tankarna stopp för att kunna ta emot hjälpen som faktiskt kom. Så jag försökte vrida mig en sista gång i ett försök att behålla min konstlade och framtvingade tro på stolthet.
Men greppet om min arm lossades aldrig.. det släppte inte ens i tryck. samma styrka höll fast mig länge. Det var som om nu när jag äntligen hade blivit infångad, hittad igen efter en kort rusnings tid, vägrade att släppa. Kanske i rädslan för att mina tvångstankar skulle ta överhand igen och jag skulle flåsa iväg igen. Kanske för att vetskapen om att jag kunde och faktiskt ville vara med på tvåmansstigen, höll kvar mig i sitt grepp. Oavsett anledning är jag så glad för att trycket där på armen finns kvar. Än idag. Mina steg är lugnar och jag lär mig sakta börja gå igen, så som jag gjorde en gång för längsen. Min tro är att jag kommer rusa iväg igen, någon gång i framtiden. Men jag vill inte det. Jag vill bli fångade, så som jag blev nu, jag vill bli lugnad och tröstad, hyschad till sömns efter en explosiong av tårar. Jag vill bli omfamnad... och det blir Jag.
Och jag känner mig så trygg....
Ända tills jag mötte den människa som drog in mig på en ny okänd stig men dock så frestande och så varm. En stig för två. Sakta saktades mina kliv ner och min andning blev lugn och sansad. Det var något jag aldrig upplevt under mina år som den ångvält som rusat fram och aldrig behövt lagas. Det var något nytt, så lycklig och olycklig hade jag ladrig varit. Jag kan fortfarande känna sältan av de tårar som rann ner för kinderna de gånger jag vacklade och mot min vilja drogs ut i skogen. Men då fanns det ju någon där, någon som kunde dra mig tillbaka och leda mig rätt igen. Det var underbart men min kropp förändrades och vi skildes i smärta och mot våra viljor. Just då kontrollerades jag inte av mig själv. Det gick bara inte. Jag är fortfarande ledsen för det min vän.
Jag tog av mig skorna, la en bit av stigen i mitt släp och fortfarande drar jag mig inte för att se tillbaka på den tiden, trots att den gör mig ont. Därför blev mina steg ännu mer bestämda. De trampade hårdare och hårdare ner i marken men med utan fokus. Jag bara klev och pressade mig själv till att hitta en stig som jag trivdes på igen. Aldrig anade jag att det kunde finnas så många förrädiska vägar som både var hårda, oömma och sorgsna.
Mitt grepp runt mig själv blev snart ett stryptag. Mitt inre blev slutet och jag drog åt på alla ställen som kunde tänkas bli synliga igen. Varje gång jag trampade snett drog jag åt lite mer. För varje gång jag log åt någon som sedan kunde förvränga det där leendet till något hemskt, något som ingen vill uppleva, drog jag åt ännu mer. Tankarna samlades och fixerades så att de aldrig skulle släppa taget om mig själv igen, så jag aldrig skulle bli så ledsen som jag blev om jag tvingades lämna den där ljuva vandringen, hand i hand med någon man älskade. Jag slutade njuta, jag tillät mig inte att njuta och sakta glömde jag mina egna steg.
Men sedan var det någon som började dra i mig ge mig fokus och min takt drogs ner till en mer behändig nivå. Jag började dra mig ur mig själv, se på mig själv. Vilket tempo jag hade! varför kunde jag inte andas? Jag bestämde mig för att mitt släp skulle minskas, mina steg saktas ner och varje kliv jag tog skulle göras med kontroll. Och det gick. Jag gick.
Framåt, från mig själv, in i mig själv, fokuserat, lugnt. Och alltid hade jag någon vid min sida, någon som gjorde att varje kliv jag tog mot en framtid och från mina tvångstankar, var värt allt.
Så kom vi till ett gammalt ställe. Där jag hade varit förut, barfota. Ett stenigt landskap med hinder som skrek i öronen om hur jag skulle göram var jag skulle göra de och när. Grenar som satt för lågt lockande bäckar på sidan som ropade att man skulle komma dit för att leka ett tag. Och jag som hade varit där förut såg inte något slut på den vägen. Tvångstankarna styrde igen. Panik och minnen från förut skymde min sikt...
Och jag sprang iväg, drog långt ifrån den som kunde få mig tillbaka.. Ilska och skrik mötte mig på vägen så som jag visste att det skulle göra. Jag stannade inte, jag stormade. För så hade jag klarat av det förut, jag var ju stark, eller hur? Vad sa mina känslor? Var de tysta? Skit samma, skärp till dig och sluta blöda. Jag fortsatte att springa och flåset började riva i halsen och i ögonen. Så en gång hörde jag ett rop bakom mig. För en sekund tappade jag fokus och jag hörde ett rop inifrån mig också.... Jag klev snett och föll, i mitt huvud rusade de tvångstankarna om att jag var svag om jag inte tog mig upp, fortsatte utan att se mig om. "ensam är stark". Men min kropp ville inte. Så jag låg kvar.
Mitt försprång minskade och helt plötsligt var min arm inte längre bara min, och ett erkännande kunde jag inte ge om att det var skönt. Skönt att någon höll mig tillbaka från att rusa förbi alla stenar igen. Det satt mina tankar stopp för och ut ur min mun spottade jag fram ord som mina känslor ville göra revolt emot. För paniken över att ha fått förhoppningen att jag kanske hade hittat tillbaka, kanske kom ihåg de lugna stegen, gjorde att jag slet och drog, klöste och vred mig för att komma bort. I förlägenhet och skämsel. Det var ju bara mitt eget fel. Hur kunde jag vara så dum och svag?
Det var ju jag som rusade, vägrade ta emot någon hjälp trots att jag bad om hjälp. Så mycket hade jag ändå lärt mig, att be om hjälp. Men fortfarande satte tankarna stopp för att kunna ta emot hjälpen som faktiskt kom. Så jag försökte vrida mig en sista gång i ett försök att behålla min konstlade och framtvingade tro på stolthet.
Men greppet om min arm lossades aldrig.. det släppte inte ens i tryck. samma styrka höll fast mig länge. Det var som om nu när jag äntligen hade blivit infångad, hittad igen efter en kort rusnings tid, vägrade att släppa. Kanske i rädslan för att mina tvångstankar skulle ta överhand igen och jag skulle flåsa iväg igen. Kanske för att vetskapen om att jag kunde och faktiskt ville vara med på tvåmansstigen, höll kvar mig i sitt grepp. Oavsett anledning är jag så glad för att trycket där på armen finns kvar. Än idag. Mina steg är lugnar och jag lär mig sakta börja gå igen, så som jag gjorde en gång för längsen. Min tro är att jag kommer rusa iväg igen, någon gång i framtiden. Men jag vill inte det. Jag vill bli fångade, så som jag blev nu, jag vill bli lugnad och tröstad, hyschad till sömns efter en explosiong av tårar. Jag vill bli omfamnad... och det blir Jag.
Och jag känner mig så trygg....
den 6:e
