How I remember
Don't you remember how we fought in December
What did you see in me
What did you want us to be
Don't you remember how we cried in December
What more could I do
What more could we go through
Don't you remember how you left in December
What else could you have done
What else could we have won
Don't you remember how I cried in December
What do stars shine for
What do roses die for
Don't you remember how I loved you in December
What else was there to say
What else could make you stay
I love you?
Och Jag Glömde Mina Egna Steg
I nästan ett slag hade allting hänt. Från att stå på topp och känna sig utanför sitt eget inre och blicka tillbaka på sig själv till att sluta sig så totalt att du inte ens ser vilken färg dina ögon har. Var dom svarta? I flera månader hade jag kännt att kontrollen som jag en gång haft över mig själv äntligen var på väg att återvända. Den starke som alltid höll sig själv i ett stadigt grepp och alltid visste exakt vart foten skulle trampa upp för stig nästa gång den fick på sig nya skor. Det var längesen det kändes så. Det var innan jag ens hade några skor på mig. Barfota gick jag med snabba och bestämda steg på min egen stig där mitt namn stod. Stenigt eller vått, vasst eller grus, jag klev på i min snabba takt och tankarna var fokuserade och mitt grepp runt mig själv slappnade aldrig av. Visst var det jobbigt många gånger och såren blev många. Men aldrig en endaste gång stannade jag upp för att plåstra om fötterna, jag fortsatte och höll min torra blick stadigt framåt. Vilket var ordet min Far använde..jo, härdad. Och visst blev jag härdad.
Ända tills jag mötte den människa som drog in mig på en ny okänd stig men dock så frestande och så varm. En stig för två. Sakta saktades mina kliv ner och min andning blev lugn och sansad. Det var något jag aldrig upplevt under mina år som den ångvält som rusat fram och aldrig behövt lagas. Det var något nytt, så lycklig och olycklig hade jag ladrig varit. Jag kan fortfarande känna sältan av de tårar som rann ner för kinderna de gånger jag vacklade och mot min vilja drogs ut i skogen. Men då fanns det ju någon där, någon som kunde dra mig tillbaka och leda mig rätt igen. Det var underbart men min kropp förändrades och vi skildes i smärta och mot våra viljor. Just då kontrollerades jag inte av mig själv. Det gick bara inte. Jag är fortfarande ledsen för det min vän.
Jag tog av mig skorna, la en bit av stigen i mitt släp och fortfarande drar jag mig inte för att se tillbaka på den tiden, trots att den gör mig ont. Därför blev mina steg ännu mer bestämda. De trampade hårdare och hårdare ner i marken men med utan fokus. Jag bara klev och pressade mig själv till att hitta en stig som jag trivdes på igen. Aldrig anade jag att det kunde finnas så många förrädiska vägar som både var hårda, oömma och sorgsna.
Mitt grepp runt mig själv blev snart ett stryptag. Mitt inre blev slutet och jag drog åt på alla ställen som kunde tänkas bli synliga igen. Varje gång jag trampade snett drog jag åt lite mer. För varje gång jag log åt någon som sedan kunde förvränga det där leendet till något hemskt, något som ingen vill uppleva, drog jag åt ännu mer. Tankarna samlades och fixerades så att de aldrig skulle släppa taget om mig själv igen, så jag aldrig skulle bli så ledsen som jag blev om jag tvingades lämna den där ljuva vandringen, hand i hand med någon man älskade. Jag slutade njuta, jag tillät mig inte att njuta och sakta glömde jag mina egna steg.
Men sedan var det någon som började dra i mig ge mig fokus och min takt drogs ner till en mer behändig nivå. Jag började dra mig ur mig själv, se på mig själv. Vilket tempo jag hade! varför kunde jag inte andas? Jag bestämde mig för att mitt släp skulle minskas, mina steg saktas ner och varje kliv jag tog skulle göras med kontroll. Och det gick. Jag gick.
Framåt, från mig själv, in i mig själv, fokuserat, lugnt. Och alltid hade jag någon vid min sida, någon som gjorde att varje kliv jag tog mot en framtid och från mina tvångstankar, var värt allt.
Så kom vi till ett gammalt ställe. Där jag hade varit förut, barfota. Ett stenigt landskap med hinder som skrek i öronen om hur jag skulle göram var jag skulle göra de och när. Grenar som satt för lågt lockande bäckar på sidan som ropade att man skulle komma dit för att leka ett tag. Och jag som hade varit där förut såg inte något slut på den vägen. Tvångstankarna styrde igen. Panik och minnen från förut skymde min sikt...
Och jag sprang iväg, drog långt ifrån den som kunde få mig tillbaka.. Ilska och skrik mötte mig på vägen så som jag visste att det skulle göra. Jag stannade inte, jag stormade. För så hade jag klarat av det förut, jag var ju stark, eller hur? Vad sa mina känslor? Var de tysta? Skit samma, skärp till dig och sluta blöda. Jag fortsatte att springa och flåset började riva i halsen och i ögonen. Så en gång hörde jag ett rop bakom mig. För en sekund tappade jag fokus och jag hörde ett rop inifrån mig också.... Jag klev snett och föll, i mitt huvud rusade de tvångstankarna om att jag var svag om jag inte tog mig upp, fortsatte utan att se mig om. "ensam är stark". Men min kropp ville inte. Så jag låg kvar.
Mitt försprång minskade och helt plötsligt var min arm inte längre bara min, och ett erkännande kunde jag inte ge om att det var skönt. Skönt att någon höll mig tillbaka från att rusa förbi alla stenar igen. Det satt mina tankar stopp för och ut ur min mun spottade jag fram ord som mina känslor ville göra revolt emot. För paniken över att ha fått förhoppningen att jag kanske hade hittat tillbaka, kanske kom ihåg de lugna stegen, gjorde att jag slet och drog, klöste och vred mig för att komma bort. I förlägenhet och skämsel. Det var ju bara mitt eget fel. Hur kunde jag vara så dum och svag?
Det var ju jag som rusade, vägrade ta emot någon hjälp trots att jag bad om hjälp. Så mycket hade jag ändå lärt mig, att be om hjälp. Men fortfarande satte tankarna stopp för att kunna ta emot hjälpen som faktiskt kom. Så jag försökte vrida mig en sista gång i ett försök att behålla min konstlade och framtvingade tro på stolthet.
Men greppet om min arm lossades aldrig.. det släppte inte ens i tryck. samma styrka höll fast mig länge. Det var som om nu när jag äntligen hade blivit infångad, hittad igen efter en kort rusnings tid, vägrade att släppa. Kanske i rädslan för att mina tvångstankar skulle ta överhand igen och jag skulle flåsa iväg igen. Kanske för att vetskapen om att jag kunde och faktiskt ville vara med på tvåmansstigen, höll kvar mig i sitt grepp. Oavsett anledning är jag så glad för att trycket där på armen finns kvar. Än idag. Mina steg är lugnar och jag lär mig sakta börja gå igen, så som jag gjorde en gång för längsen. Min tro är att jag kommer rusa iväg igen, någon gång i framtiden. Men jag vill inte det. Jag vill bli fångade, så som jag blev nu, jag vill bli lugnad och tröstad, hyschad till sömns efter en explosiong av tårar. Jag vill bli omfamnad... och det blir Jag.
Och jag känner mig så trygg....
Ända tills jag mötte den människa som drog in mig på en ny okänd stig men dock så frestande och så varm. En stig för två. Sakta saktades mina kliv ner och min andning blev lugn och sansad. Det var något jag aldrig upplevt under mina år som den ångvält som rusat fram och aldrig behövt lagas. Det var något nytt, så lycklig och olycklig hade jag ladrig varit. Jag kan fortfarande känna sältan av de tårar som rann ner för kinderna de gånger jag vacklade och mot min vilja drogs ut i skogen. Men då fanns det ju någon där, någon som kunde dra mig tillbaka och leda mig rätt igen. Det var underbart men min kropp förändrades och vi skildes i smärta och mot våra viljor. Just då kontrollerades jag inte av mig själv. Det gick bara inte. Jag är fortfarande ledsen för det min vän.
Jag tog av mig skorna, la en bit av stigen i mitt släp och fortfarande drar jag mig inte för att se tillbaka på den tiden, trots att den gör mig ont. Därför blev mina steg ännu mer bestämda. De trampade hårdare och hårdare ner i marken men med utan fokus. Jag bara klev och pressade mig själv till att hitta en stig som jag trivdes på igen. Aldrig anade jag att det kunde finnas så många förrädiska vägar som både var hårda, oömma och sorgsna.
Mitt grepp runt mig själv blev snart ett stryptag. Mitt inre blev slutet och jag drog åt på alla ställen som kunde tänkas bli synliga igen. Varje gång jag trampade snett drog jag åt lite mer. För varje gång jag log åt någon som sedan kunde förvränga det där leendet till något hemskt, något som ingen vill uppleva, drog jag åt ännu mer. Tankarna samlades och fixerades så att de aldrig skulle släppa taget om mig själv igen, så jag aldrig skulle bli så ledsen som jag blev om jag tvingades lämna den där ljuva vandringen, hand i hand med någon man älskade. Jag slutade njuta, jag tillät mig inte att njuta och sakta glömde jag mina egna steg.
Men sedan var det någon som började dra i mig ge mig fokus och min takt drogs ner till en mer behändig nivå. Jag började dra mig ur mig själv, se på mig själv. Vilket tempo jag hade! varför kunde jag inte andas? Jag bestämde mig för att mitt släp skulle minskas, mina steg saktas ner och varje kliv jag tog skulle göras med kontroll. Och det gick. Jag gick.
Framåt, från mig själv, in i mig själv, fokuserat, lugnt. Och alltid hade jag någon vid min sida, någon som gjorde att varje kliv jag tog mot en framtid och från mina tvångstankar, var värt allt.
Så kom vi till ett gammalt ställe. Där jag hade varit förut, barfota. Ett stenigt landskap med hinder som skrek i öronen om hur jag skulle göram var jag skulle göra de och när. Grenar som satt för lågt lockande bäckar på sidan som ropade att man skulle komma dit för att leka ett tag. Och jag som hade varit där förut såg inte något slut på den vägen. Tvångstankarna styrde igen. Panik och minnen från förut skymde min sikt...
Och jag sprang iväg, drog långt ifrån den som kunde få mig tillbaka.. Ilska och skrik mötte mig på vägen så som jag visste att det skulle göra. Jag stannade inte, jag stormade. För så hade jag klarat av det förut, jag var ju stark, eller hur? Vad sa mina känslor? Var de tysta? Skit samma, skärp till dig och sluta blöda. Jag fortsatte att springa och flåset började riva i halsen och i ögonen. Så en gång hörde jag ett rop bakom mig. För en sekund tappade jag fokus och jag hörde ett rop inifrån mig också.... Jag klev snett och föll, i mitt huvud rusade de tvångstankarna om att jag var svag om jag inte tog mig upp, fortsatte utan att se mig om. "ensam är stark". Men min kropp ville inte. Så jag låg kvar.
Mitt försprång minskade och helt plötsligt var min arm inte längre bara min, och ett erkännande kunde jag inte ge om att det var skönt. Skönt att någon höll mig tillbaka från att rusa förbi alla stenar igen. Det satt mina tankar stopp för och ut ur min mun spottade jag fram ord som mina känslor ville göra revolt emot. För paniken över att ha fått förhoppningen att jag kanske hade hittat tillbaka, kanske kom ihåg de lugna stegen, gjorde att jag slet och drog, klöste och vred mig för att komma bort. I förlägenhet och skämsel. Det var ju bara mitt eget fel. Hur kunde jag vara så dum och svag?
Det var ju jag som rusade, vägrade ta emot någon hjälp trots att jag bad om hjälp. Så mycket hade jag ändå lärt mig, att be om hjälp. Men fortfarande satte tankarna stopp för att kunna ta emot hjälpen som faktiskt kom. Så jag försökte vrida mig en sista gång i ett försök att behålla min konstlade och framtvingade tro på stolthet.
Men greppet om min arm lossades aldrig.. det släppte inte ens i tryck. samma styrka höll fast mig länge. Det var som om nu när jag äntligen hade blivit infångad, hittad igen efter en kort rusnings tid, vägrade att släppa. Kanske i rädslan för att mina tvångstankar skulle ta överhand igen och jag skulle flåsa iväg igen. Kanske för att vetskapen om att jag kunde och faktiskt ville vara med på tvåmansstigen, höll kvar mig i sitt grepp. Oavsett anledning är jag så glad för att trycket där på armen finns kvar. Än idag. Mina steg är lugnar och jag lär mig sakta börja gå igen, så som jag gjorde en gång för längsen. Min tro är att jag kommer rusa iväg igen, någon gång i framtiden. Men jag vill inte det. Jag vill bli fångade, så som jag blev nu, jag vill bli lugnad och tröstad, hyschad till sömns efter en explosiong av tårar. Jag vill bli omfamnad... och det blir Jag.
Och jag känner mig så trygg....
den 6:e
Sommarjobbaren
Jag jobbar ju på Sandvik som ni kanske vet... och trivs faktiskt rätt bra. Det ända som stör mig är några av folket som jobbar där. De gillar verkligen inte sommarjobbare,.. jag och Sebastian håller ihop nu för de andra verkar inte riktigt benägna att släppa in en iaf. Men det är skitsamma :P Har precist läst ut en riktigt riktigt bra bok. Blev helt fast! 800 sidor på en vecka, t.o.m. när jag stod och riktade rör kunde jag inte slita mig.
Nu har jag bestämt mig. Jag följer med till USA, väl där får jag väl se om alla mina fördomar stämmer. De kan säkert inte ens tvätta kläder...om de ens är värda att tvätta. jaja, det blir nog bra^^
Ikväll åker familjen tillbaka till Indiens hetta, det är nu ca 40 grader varmt och riktigt fuktigt. Ska bli tråkigt att få vara utan lillsyrran och missa hur hon växer upp. Men gud vad hon är duktigt på engelska! Den tjejen kommer bli multinationell..
Nu har jag bestämt mig. Jag följer med till USA, väl där får jag väl se om alla mina fördomar stämmer. De kan säkert inte ens tvätta kläder...om de ens är värda att tvätta. jaja, det blir nog bra^^
Ikväll åker familjen tillbaka till Indiens hetta, det är nu ca 40 grader varmt och riktigt fuktigt. Ska bli tråkigt att få vara utan lillsyrran och missa hur hon växer upp. Men gud vad hon är duktigt på engelska! Den tjejen kommer bli multinationell..
I did it. I did it. I did it
I did it. I did it. I did it
He did it
I did it. I did it. I did it
He did it
Sovande Lugn, Hata Henne Inte
Allting stannar ljuset dränks
Din sömnlögn är större än vad du tror
Stadion fylls av rusat liv, sover bara där du bor
Aldrig har jag sagt från mig
men lämna han nu, det är inte så det känns
det som kallas svart på rött, det som svider hårt och bränns
Hata mig inte, kära vän
Maj är förgånget vi glömmer den
hetsa ditt öga tills det känns, han kan inte glömma sen
Stel är jorden som jag går
drypnade torrt är myckrande staden här
Hetsa ditt öga tills det kännts, men han kommer inte finnas där
Din sömnlögn är större än vad du tror
Stadion fylls av rusat liv, sover bara där du bor
Aldrig har jag sagt från mig
men lämna han nu, det är inte så det känns
det som kallas svart på rött, det som svider hårt och bränns
Hata mig inte, kära vän
Maj är förgånget vi glömmer den
hetsa ditt öga tills det känns, han kan inte glömma sen
Stel är jorden som jag går
drypnade torrt är myckrande staden här
Hetsa ditt öga tills det kännts, men han kommer inte finnas där
All There Is Behind
Det finns en speciell period jag minns med värme
Det finns en speciellt person jag minns med värme.
Jag lovade att aldrig sluta hoppas
Men det är så svårt att säga åt den klump i magen som trycker ner mig så, varje gång jag inte får ett svar
Det gör så ont varje gång jag får falska förhoppningar om att kanske vi kommer att ses
Och kanske är det inte bara jag som vill.
Men ändå händer inget. Fast jag lämnar över initiativet så att ja inte ska bli för påträngade.
Snälla säg om jag ska sluta
Låt mig inte gå i det här mörkret du lämnade efter dig
Vi har varit med om mycket, klart vi har!
Vi tog avstånd men det var för det bästa!
Men hur länge då. hur länge ska det gå innan vi ens kan försöka
Ingen förstår mig så bra som du
Och jag ser dig fortfarande..
Om du vill
Så finns jag här
Jag saknar dig så mycket att inte en dag går förbi utan att jag tänker på dig
Jag kommer aldrig sluta hoppas
come what may...
Vad Man Tror Är Inte Vad Man Får
Ja vad ska man tro? Hur ska man tolka det? Hur ska man tolka över 12 år? Ord... ja ord.. ord har man fått. Men vad betyder dom? Just nu är de bara tomma ord för min del. Jag var glad för din skull... men nu..
.. vad gör du när du står ensam? Du som är så rädd för det. Vad är jag?
inte ett ord...tack för det
Jag har samma besvikna känslor jag hade innan jag åkte till indien bara väller upp inom mig nu. Därför skriver jag.
För övrigt känns det riktigt bra..faktiskt :)
Vill tacka tjejerna för en mycket trevlig afton också! kan ju bara säga att den där finska killen var ju liiiite het va ;P
m mm Han är ju min!! ha!
om 6 dagar försvinner min ängel...min familj. Allt vänds. Det kommer gå bra. Jag vet att det finns folk som ställer upp.. men ändå. Att vara utan Eira...till MAJ!!!! Fira påsk utan familjen.. inga morgonbråk..
äh..
sug på piss världen, jag är inte bitter!
jag är någonstans
.. vad gör du när du står ensam? Du som är så rädd för det. Vad är jag?
inte ett ord...tack för det
Jag har samma besvikna känslor jag hade innan jag åkte till indien bara väller upp inom mig nu. Därför skriver jag.
För övrigt känns det riktigt bra..faktiskt :)
Vill tacka tjejerna för en mycket trevlig afton också! kan ju bara säga att den där finska killen var ju liiiite het va ;P
m mm Han är ju min!! ha!
om 6 dagar försvinner min ängel...min familj. Allt vänds. Det kommer gå bra. Jag vet att det finns folk som ställer upp.. men ändå. Att vara utan Eira...till MAJ!!!! Fira påsk utan familjen.. inga morgonbråk..
äh..
sug på piss världen, jag är inte bitter!
jag är någonstans
Volontären
Idag läste jag i tidningen att ledsagartjänsten har fått bidrag från Anna Göranssons stiftelse med 975 000 kr eftersom den avdelningen nästan skulle läggas ner pga ekonomin då...
Jag läste att tjänsterna är egentligen att hjälpa äldre att ta sig fram, kanske hjälpa dom till affären eller bara följa med på en promenad. De hade anställt 5 st nu men egentligen har kommun anställningsstopp just nu för att vi är så kloka med vår budget och stödjer ett bygge av en arena. En arena där de inte tänkt på alla omkostnader som gör att kommunen blir rånad....typ.
Iaf...
På grund utav den läsningen i tidningen smälte mitt hjärta och jag tågade iväg ner till stan.
Damen jag möttes av blev jätteförvånad och sa: "det är verkligen inte många man möter som vill ställa upp frivilligt...speciellt utan att vi ber om det".
Japp, så blev det, jag sa till dem att jag ville jobba hos dom frivilligt, utan lön...alltså volontärarbeta.
Det ger ju mig något samtidigt eftersom jag blir glad av att kunna hjälpa till och stötta de äldre. Man kan ju inte föreställasig än hur bitter man skulle kunna bli när man helt
plötsligt inte kan göra de vardagliga saker som vi unga ser som en självklarhet...
sen räcker det där bidraget inte långt om 5 personer ska ha lön + alla utgifter det blir när det gäller lön. Så lika bra att hjälpa till med något som inte kräver mer än lite vänlighet.
Så ta initiativ! Ställ upp!
--------------------------------------------------------------------------------
Igår kväll precis innan jag skulle lägga mig satte jag på en skiva som jag fick för 1 år och 1,5månad sedan.
Jag satte stereon på "shuffle" fast det var en specielllåt som ekade i mitt huvud. Men jag har alltid på shuffle, lär mig så snabbt om vilka låtar som kommer efter varandra och då tröttnar man.
Iaf, när jag trycker på play, självklart är det exakt den låten som spelas...
Så där satt jag i mörkret med lite månsken eftersom vi fortfarande inte fått upp gardinstängerna än och lyssnade på låt nr 9.
"How long, how long
will we go on
Will you stay with me"
Jag blev så glad när jag fick höra för 1 år och 1,5 månader sen att den var till mig.
Lite passande att jag även bar ett silverarmband för första gången på väldigt länge den dagen också.
"So long, so long
will I go on
I believe in you
So long, so long
will I carry on
I'll always stay for you"
...
Jag läste att tjänsterna är egentligen att hjälpa äldre att ta sig fram, kanske hjälpa dom till affären eller bara följa med på en promenad. De hade anställt 5 st nu men egentligen har kommun anställningsstopp just nu för att vi är så kloka med vår budget och stödjer ett bygge av en arena. En arena där de inte tänkt på alla omkostnader som gör att kommunen blir rånad....typ.
Iaf...
På grund utav den läsningen i tidningen smälte mitt hjärta och jag tågade iväg ner till stan.
Damen jag möttes av blev jätteförvånad och sa: "det är verkligen inte många man möter som vill ställa upp frivilligt...speciellt utan att vi ber om det".
Japp, så blev det, jag sa till dem att jag ville jobba hos dom frivilligt, utan lön...alltså volontärarbeta.
Det ger ju mig något samtidigt eftersom jag blir glad av att kunna hjälpa till och stötta de äldre. Man kan ju inte föreställasig än hur bitter man skulle kunna bli när man helt
plötsligt inte kan göra de vardagliga saker som vi unga ser som en självklarhet...
sen räcker det där bidraget inte långt om 5 personer ska ha lön + alla utgifter det blir när det gäller lön. Så lika bra att hjälpa till med något som inte kräver mer än lite vänlighet.
Så ta initiativ! Ställ upp!
--------------------------------------------------------------------------------
Igår kväll precis innan jag skulle lägga mig satte jag på en skiva som jag fick för 1 år och 1,5månad sedan.
Jag satte stereon på "shuffle" fast det var en specielllåt som ekade i mitt huvud. Men jag har alltid på shuffle, lär mig så snabbt om vilka låtar som kommer efter varandra och då tröttnar man.
Iaf, när jag trycker på play, självklart är det exakt den låten som spelas...
Så där satt jag i mörkret med lite månsken eftersom vi fortfarande inte fått upp gardinstängerna än och lyssnade på låt nr 9.
"How long, how long
will we go on
Will you stay with me"
Jag blev så glad när jag fick höra för 1 år och 1,5 månader sen att den var till mig.
Lite passande att jag även bar ett silverarmband för första gången på väldigt länge den dagen också.
"So long, so long
will I go on
I believe in you
So long, so long
will I carry on
I'll always stay for you"
...
Poster Of A Girl
Orkar inte tänka på Indien och allt tjafs runt om kring det.
Vi kommer iväg, eller, famlijen kommer iväg. Det vet vi. Men när?
Svårare att svara på. Vi fick nyss reda på att packningen (8kvm) tar 6-8 veckor att få ner!! Hur ska vi bo utan alla de grejjerna?
Sen att få biljetter verkar inte heller det enkalste.
Vad många steg det är! Vad mycket det är att göra!
Därför orkar jag inte tänka på det. Om jag åker dit nu innan jul.. vi får se
Om jag åker dit efter jul.. Vi får se
Om jag åker till NZ.. Vi får se
Om jag stannar här.. Vi får se
Om jag åker till göteborg.. Vi få se
Om det blir ngt helt annat.. Vi får se
Vi får se helt enkelt. Men jag orkar bara inte snacka om det flera gånger dagligen!
iaf...
Idag sålde jag bäst på jobbet ^^ Riktigt skoj! Jag fick en biobijlett och fick välja olika småsaker..typ..godis och grejjs.. men körde på nyttiga linjen så jag tog en banen, fin och gul, men ändå lite grön, en riktigt lyckad banan och en Loka, vildäpplesmak. Riktigt god var den! 33 cl på flaska :D
Jag försöker bry mig om dig
Jag försöker finnas där när du behöver
Allt för många gånger glömmer du det
Blir arg och slänger ur dig saker som du sedan ångrar att du sagt när jag förklarar hur det egentligen vad, påminner dig om vad jag egentligen gjorde.
Jag tycker det är synd
Du är väldigt speciell för mig.
Så sluta gör mig till något annat jag inte är
Jag är jag och jag finns
Här
För dig om du behöver
Can't stand by myself
Hate to sleep alone
Surprises always help
But I can't take some one home
They can't find out how I feel
I feel like just a baby
Portrait of a sad lady
Poster of a girl
Can't satisfy myself
They just beginners
Who long to shut my mouth
Want me to take one of them home
But I know how I feel
Feeling in the blanks
Looking on the bright side
When there is no bright side
Coming in your pants
For an off-chance
Poster of a girl
Poster of a girl
Vi kommer iväg, eller, famlijen kommer iväg. Det vet vi. Men när?
Svårare att svara på. Vi fick nyss reda på att packningen (8kvm) tar 6-8 veckor att få ner!! Hur ska vi bo utan alla de grejjerna?
Sen att få biljetter verkar inte heller det enkalste.
Vad många steg det är! Vad mycket det är att göra!
Därför orkar jag inte tänka på det. Om jag åker dit nu innan jul.. vi får se
Om jag åker dit efter jul.. Vi får se
Om jag åker till NZ.. Vi får se
Om jag stannar här.. Vi får se
Om jag åker till göteborg.. Vi få se
Om det blir ngt helt annat.. Vi får se
Vi får se helt enkelt. Men jag orkar bara inte snacka om det flera gånger dagligen!
iaf...
Idag sålde jag bäst på jobbet ^^ Riktigt skoj! Jag fick en biobijlett och fick välja olika småsaker..typ..godis och grejjs.. men körde på nyttiga linjen så jag tog en banen, fin och gul, men ändå lite grön, en riktigt lyckad banan och en Loka, vildäpplesmak. Riktigt god var den! 33 cl på flaska :D
Jag försöker bry mig om dig
Jag försöker finnas där när du behöver
Allt för många gånger glömmer du det
Blir arg och slänger ur dig saker som du sedan ångrar att du sagt när jag förklarar hur det egentligen vad, påminner dig om vad jag egentligen gjorde.
Jag tycker det är synd
Du är väldigt speciell för mig.
Så sluta gör mig till något annat jag inte är
Jag är jag och jag finns
Här
För dig om du behöver
Can't stand by myself
Hate to sleep alone
Surprises always help
But I can't take some one home
They can't find out how I feel
I feel like just a baby
Portrait of a sad lady
Poster of a girl
Can't satisfy myself
They just beginners
Who long to shut my mouth
Want me to take one of them home
But I know how I feel
Feeling in the blanks
Looking on the bright side
When there is no bright side
Coming in your pants
For an off-chance
Poster of a girl
Poster of a girl
As Ordered
Nu ska vi se.. och hoppas.
Igår.. var en ´riktigt trevligt kväll! Dagen började med att vakna upp kl 8 på morgonen och dricka ett glas vatten. Kommer in i köket där mor o far har dukat till frukost och tänt ljus och allt. trött som jag var efter att ha sovit 4 timmar mumlar man om att man inte äter med dom och går och lägger sig igen.
Men sen har man precis somnat upp efter ett gnagande samvete sagt åt en: "erika..det var längesen ni åt gemensam frukost nu..."
Vi brukade alltid göra det förut.
Varje morgon, spelade ingen roll hur sent man kommit hem. Runt 9 - 10 kunde man alltid höra: Upp och hoppa! frukosten är färdig
Så jag gick upp, rätt så sömndrucken för att äta lite frukost med mor, far & Eira som jag vet alltid uppskattar en lugn frukost tillsammans (leverpastejmacka!...har blivit sjukt populärt för mig på sistone!)
Det var min lilla ängel som hade dukat bordet också :)
Haha, hon är grym syrran.
Jag - Eira, vilka är bäst då?
Eira - MUSE!
Att sitta och sjunga muse låtar med en liten 6åring känns himmelsk. Hon kommer bli världens drottning!
På kvällen blev det iaf inflyttningsfest hos wenner. Tradition är ju att man har med sig ngt till lägenheten så jag tog med mig en "blomma".
Varför det blev situationstecken där är för att blomman hade en jävligt tjock stjälk och röda små knoppar som liknade gelehallon...vad vet jag? :P
Det var en riktigt trevlig fest! :) Schysst musik schyssta personer.. joda :D
En kille som hette Marcus pratade förvirrat i telefon: Vem är du?.. jaha.. ja men vem är jag då?
haha :P kanske en aning överförfriskad.
Vem vet?
Vi sprang ut på stan också och busade runt.. tydligen skulle vi tillbaka men så blev de inte. Jag och malin satt mittemot varandra en tagg berätta hon ;P haha...antagligen ngr minnesluckor där.
Sen ville joel hem och han skulle absolut åka taxi.. ujuj
Vi stod där ute och väntade...men den ända taxin vi såg var en stooor buss.
Så efter att ha stått och väntat där ett tag frågade han om det var den taxin vi skulle ha och visst var det så :P
Så där bredde jag ut mig över två säten bara för att utnyttja det hela :]
Idag skickade jag ngr gamla bilder till Johan också... Känns ju både skönt och jobbigt när folk som ser bilderna säger att vi såg så ärligt lyckliga ut.
Fina minnen :)
minnen... Det är nog en gåva ändå.
nej, nu ska här lagas mat igen!! :D
Kan bara säga
8 kg mjöl på 2 och en halv vecka ;P
Där har vi rekordet för Erikas bakmani
Igår.. var en ´riktigt trevligt kväll! Dagen började med att vakna upp kl 8 på morgonen och dricka ett glas vatten. Kommer in i köket där mor o far har dukat till frukost och tänt ljus och allt. trött som jag var efter att ha sovit 4 timmar mumlar man om att man inte äter med dom och går och lägger sig igen.
Men sen har man precis somnat upp efter ett gnagande samvete sagt åt en: "erika..det var längesen ni åt gemensam frukost nu..."
Vi brukade alltid göra det förut.
Varje morgon, spelade ingen roll hur sent man kommit hem. Runt 9 - 10 kunde man alltid höra: Upp och hoppa! frukosten är färdig
Så jag gick upp, rätt så sömndrucken för att äta lite frukost med mor, far & Eira som jag vet alltid uppskattar en lugn frukost tillsammans (leverpastejmacka!...har blivit sjukt populärt för mig på sistone!)
Det var min lilla ängel som hade dukat bordet också :)
Haha, hon är grym syrran.
Jag - Eira, vilka är bäst då?
Eira - MUSE!
Att sitta och sjunga muse låtar med en liten 6åring känns himmelsk. Hon kommer bli världens drottning!
På kvällen blev det iaf inflyttningsfest hos wenner. Tradition är ju att man har med sig ngt till lägenheten så jag tog med mig en "blomma".
Varför det blev situationstecken där är för att blomman hade en jävligt tjock stjälk och röda små knoppar som liknade gelehallon...vad vet jag? :P
Det var en riktigt trevlig fest! :) Schysst musik schyssta personer.. joda :D
En kille som hette Marcus pratade förvirrat i telefon: Vem är du?.. jaha.. ja men vem är jag då?
haha :P kanske en aning överförfriskad.
Vem vet?
Vi sprang ut på stan också och busade runt.. tydligen skulle vi tillbaka men så blev de inte. Jag och malin satt mittemot varandra en tagg berätta hon ;P haha...antagligen ngr minnesluckor där.
Sen ville joel hem och han skulle absolut åka taxi.. ujuj
Vi stod där ute och väntade...men den ända taxin vi såg var en stooor buss.
Så efter att ha stått och väntat där ett tag frågade han om det var den taxin vi skulle ha och visst var det så :P
Så där bredde jag ut mig över två säten bara för att utnyttja det hela :]
Idag skickade jag ngr gamla bilder till Johan också... Känns ju både skönt och jobbigt när folk som ser bilderna säger att vi såg så ärligt lyckliga ut.
Fina minnen :)
minnen... Det är nog en gåva ändå.
nej, nu ska här lagas mat igen!! :D
Kan bara säga
8 kg mjöl på 2 och en halv vecka ;P
Där har vi rekordet för Erikas bakmani
You Brain Need Some Assistance
Ha Ha Ha!!
Snack om att leva på andra...
Att inte ha något eget, utan måste ta allting från andra: tankar, åsikter, personlighet, egenskaper & egenheter.
En liten parasit skulle man kunna kalla dig
vilken komedi...tragisk männsika
Snack om att leva på andra...
Att inte ha något eget, utan måste ta allting från andra: tankar, åsikter, personlighet, egenskaper & egenheter.
En liten parasit skulle man kunna kalla dig
vilken komedi...tragisk männsika
My Body Is My Superior
Det går inte...
Min kropp säger ifrån
Jag är för svag för det här ämnet.
Har inte ens fått ur mig allt som finns att säga
Du förtjänar inte ens att ge mig en sådan fysisk smärta som jag själv bringar mig genom att tänka på den psykiska smärtan du bringat mig!
Måste sova
Kroppen säger ifrån
Jag klarar inte att bemöta det här...
snälla ni andra, som bryr er om mig...
ha insikt och förståelse.
För dessa minnen gör så ont!
Min kropp säger ifrån
Jag är för svag för det här ämnet.
Har inte ens fått ur mig allt som finns att säga
Du förtjänar inte ens att ge mig en sådan fysisk smärta som jag själv bringar mig genom att tänka på den psykiska smärtan du bringat mig!
Måste sova
Kroppen säger ifrån
Jag klarar inte att bemöta det här...
ha insikt och förståelse.
För dessa minnen gör så ont!
Warmer Water Surrounds Me
Ja, jag vet att mitt förra blogg inlägg var ledsamt och sorgset.
Men som alla vet kan livet verkligen kännas så...speciellt efter bråk, oförståelse, känslor som får en att känna sig värdelös, feber, bristningar i ögat...tja..då blir det så.
Men!
Efter en kväll med ett efterlängtat möte, baka kladdkaka, tända ljus, härligt sällskap & Star Wars så känns allting lite bättre. Jag, Anki, Sara, Joel och Niklas började SW-session för några dagar sedan, vi tar filmerna i kronologisk ordning. Det känns ju mer som två olika trilogier egentligen än en sammahängade story, man väljer nog att antingen kolla på I,II,III eller IV, V, VI om man redan sett filmen.
Jag tror vi kom fram till den slutsatsen iaf.
Bra filmer är det oavsett hur man ser på dem!
Och en bra film får upp humöret lika bra som en välbakt kaka!
En orsak till varför saker har kännts lite extra jobbigt är för att mycket ont har hänt människor som står mig nära och som jag bryr mig om.
Propp i hjärtat, uppskuren hand, potens till bröstkancer, operationer, brutna armar, dödsfall inom famlijen & släkten och allmän deppighet för att någon måste lämna den man älskar, jobbigt hemma, utsatt för svinerier.
Ja mycket har hänt andra!
Man vill hjälpa till så mycket! Så mycket mer än vad man har makt till.
Jag lyssnar till vad ni säger
Jag förstår varför ni gnäller
Jag ställer mig bakom när ni faller
Jag ser era tårar som ni fäller
Jag finns här
Jag vill rikta några ord till några speciella:
Rose - Min varmhjärtade Luciamamma! Jag är så glad för att du är bättre nu!
Anki - Tänk om den där förbannade knölen hade varit ett svin, vem fan ska jag då gifta mig med och flytta in i en stor tegevilla med minst 5 garderober i varje rum? Vem ska jag dansa runt med till MUSE? Vem ska slänga på mig färgglada kläder och påpeka att mina kläder är så vanliga? vavavava?
Nej, tur i surheten att det ödet inte kommer att hända!
Pekka - Din båge ska vi nog snart räta ut ;P den betyder ju mycket för mig!
Må väl nu!
It took me months to turn the page
to swallow my recenfulness and keep my fire going
Time have calmed my rage
I only want to keep my deep for you growing
I will keep me engaged
in me and you
Kom hem snälla du!!
Jag saknar dig...
Men som alla vet kan livet verkligen kännas så...speciellt efter bråk, oförståelse, känslor som får en att känna sig värdelös, feber, bristningar i ögat...tja..då blir det så.
Men!
Efter en kväll med ett efterlängtat möte, baka kladdkaka, tända ljus, härligt sällskap & Star Wars så känns allting lite bättre. Jag, Anki, Sara, Joel och Niklas började SW-session för några dagar sedan, vi tar filmerna i kronologisk ordning. Det känns ju mer som två olika trilogier egentligen än en sammahängade story, man väljer nog att antingen kolla på I,II,III eller IV, V, VI om man redan sett filmen.
Jag tror vi kom fram till den slutsatsen iaf.
Bra filmer är det oavsett hur man ser på dem!
Och en bra film får upp humöret lika bra som en välbakt kaka!
En orsak till varför saker har kännts lite extra jobbigt är för att mycket ont har hänt människor som står mig nära och som jag bryr mig om.
Propp i hjärtat, uppskuren hand, potens till bröstkancer, operationer, brutna armar, dödsfall inom famlijen & släkten och allmän deppighet för att någon måste lämna den man älskar, jobbigt hemma, utsatt för svinerier.
Ja mycket har hänt andra!
Man vill hjälpa till så mycket! Så mycket mer än vad man har makt till.
Jag lyssnar till vad ni säger
Jag förstår varför ni gnäller
Jag ställer mig bakom när ni faller
Jag ser era tårar som ni fäller
Jag finns här
Jag vill rikta några ord till några speciella:
Rose - Min varmhjärtade Luciamamma! Jag är så glad för att du är bättre nu!
Anki - Tänk om den där förbannade knölen hade varit ett svin, vem fan ska jag då gifta mig med och flytta in i en stor tegevilla med minst 5 garderober i varje rum? Vem ska jag dansa runt med till MUSE? Vem ska slänga på mig färgglada kläder och påpeka att mina kläder är så vanliga? vavavava?
Nej, tur i surheten att det ödet inte kommer att hända!
Pekka - Din båge ska vi nog snart räta ut ;P den betyder ju mycket för mig!
Må väl nu!
It took me months to turn the page
to swallow my recenfulness and keep my fire going
Time have calmed my rage
I only want to keep my deep for you growing
I will keep me engaged
in me and you
Kom hem snälla du!!
Jag saknar dig...
Maybe I Was Born To Be Nothing
Rubriken kanske kan ge en föraning om vilken sinnestämning jag genomgår just nu.
Den här helgen har varit riktigt skön och härlig. Men avslutning kunde inte ha blivit värre. Mor och Far har varit i sthlm under helgen, så bror & syster har varit här hemma. Jag har varit så huslig och städat, lagat jättegod mat, klippt hår på Ove, Pekka och Bror, skjutsat och hämtat Eira, tagit med henne på stan, köpt hem "kaffebröd" och så klart.. Bakat :D
Har verkligen kommit fram till att jag är beroende av att baka. Men det är positivt...för det resulterar i något gott + att det lugnar mig.
Men iaf. I Fredags LANade bror med ngr av hans polare...så då blev det en väldigt godkycklingrätt med soltorkade tomater + haricot verts. grymt god må jag säga. Älskar att bara göra utan recept, exprimentera.
Sen i lördags ville jag uppvakta bror dagen innan eftersom kvällen skulle prydas av en fest vilket brukar resultera i sovmorgon nästa dag. Så att bli väkt med frukost på sängen kanske inte är världens mest uppskattade just då.
Så lördag morgon var det upp rätt tidigt, ut och springa lite sen röra ihop en riktigt amerikansk pannkakssmet. NI vet sånna där tjockare pannkakor, fettkakor.
Det serverade jag Bror och hans övernattnings partner (misstolka mig med ironi tack) tillsammans med vaniljglass, hallon och lönnsirap. (därutav fettkakor)
Men grymt goda må jag säga igen!
På kvällern blev det fest, väldigt trevligt. Det blev skriva i en bok, sjunga, drinkblanding, twister, med andra ord, brottning, fotosession och jacuzzi. förutom vissa incidenter som inblandade en full och korkad räka, akuten, smärta, så var det en mycket trevlig kväll.
Malin! vi har så grymt schnygga bilder på oss nu ;P mah darlo!
Sen blev jag otroligt glad när jag under kvällen får ett sms:
"Hej! Gick allt bra igår med hårklippningen och matlagningen? :) Ska du gå på MUSE den 21 okt på sthlm arena? Ha det bra"
Muse muse muse... jag vill jag vill jag vill!!
Men från detta glädjeämne till motsatsen.
Jag orkar bara inte längre. Inget duger, jag kastar bort mitt liv, jag gör ingen nytta.
Ska jag verkligen finnas då?
Om jag nu inte är någonting och gör ingenting. Ska jag vara här då?
Ingen...förstår mina tankar just nu. Vad hela min själ utstrålar. Folk frågar mig varför jag går ut på nätterna. Varför jag bara står ute och tittar upp mot himlen. Mot det svarta...mörka..
Men vart finns tryggheten? Ingenstans. Jag kan inte stanna här!
Jag är orädd för den klyschiga ton som kan infinna sig nu men! jag måste få skriva av mig.
Jag grät i 4 timmar idag...
Jag sliter på mig utifrån men ännu mer innifrån. Jag försöker hjälpa, ställa upp, fixa, ordna, tänka, göra... Men ingenting duger. Det är alltid! något som är fel.
Maybe I was born to be nothing
Jag saknar trygghet
Unseeing I'm trying to fight your imaginary sins
In your eyes my soul has the same colour as my own tears
It's a torture to face your numb eyes, Look at me
When I fall broken I try to call out my believes, but no one hears
Father don't you know, You've made inferior
Mother don't you know, You've made me coldeyed
Den här helgen har varit riktigt skön och härlig. Men avslutning kunde inte ha blivit värre. Mor och Far har varit i sthlm under helgen, så bror & syster har varit här hemma. Jag har varit så huslig och städat, lagat jättegod mat, klippt hår på Ove, Pekka och Bror, skjutsat och hämtat Eira, tagit med henne på stan, köpt hem "kaffebröd" och så klart.. Bakat :D
Har verkligen kommit fram till att jag är beroende av att baka. Men det är positivt...för det resulterar i något gott + att det lugnar mig.
Men iaf. I Fredags LANade bror med ngr av hans polare...så då blev det en väldigt godkycklingrätt med soltorkade tomater + haricot verts. grymt god må jag säga. Älskar att bara göra utan recept, exprimentera.
Sen i lördags ville jag uppvakta bror dagen innan eftersom kvällen skulle prydas av en fest vilket brukar resultera i sovmorgon nästa dag. Så att bli väkt med frukost på sängen kanske inte är världens mest uppskattade just då.
Så lördag morgon var det upp rätt tidigt, ut och springa lite sen röra ihop en riktigt amerikansk pannkakssmet. NI vet sånna där tjockare pannkakor, fettkakor.
Det serverade jag Bror och hans övernattnings partner (misstolka mig med ironi tack) tillsammans med vaniljglass, hallon och lönnsirap. (därutav fettkakor)
Men grymt goda må jag säga igen!
På kvällern blev det fest, väldigt trevligt. Det blev skriva i en bok, sjunga, drinkblanding, twister, med andra ord, brottning, fotosession och jacuzzi. förutom vissa incidenter som inblandade en full och korkad räka, akuten, smärta, så var det en mycket trevlig kväll.
Malin! vi har så grymt schnygga bilder på oss nu ;P mah darlo!
Sen blev jag otroligt glad när jag under kvällen får ett sms:
"Hej! Gick allt bra igår med hårklippningen och matlagningen? :) Ska du gå på MUSE den 21 okt på sthlm arena? Ha det bra"
Men från detta glädjeämne till motsatsen.
Jag orkar bara inte längre. Inget duger, jag kastar bort mitt liv, jag gör ingen nytta.
Ska jag verkligen finnas då?
Om jag nu inte är någonting och gör ingenting. Ska jag vara här då?
Ingen...förstår mina tankar just nu. Vad hela min själ utstrålar. Folk frågar mig varför jag går ut på nätterna. Varför jag bara står ute och tittar upp mot himlen. Mot det svarta...mörka..
Men vart finns tryggheten? Ingenstans. Jag kan inte stanna här!
Jag är orädd för den klyschiga ton som kan infinna sig nu men! jag måste få skriva av mig.
Jag grät i 4 timmar idag...
Jag sliter på mig utifrån men ännu mer innifrån. Jag försöker hjälpa, ställa upp, fixa, ordna, tänka, göra... Men ingenting duger. Det är alltid! något som är fel.
Maybe I was born to be nothing
Jag saknar trygghet
Unseeing I'm trying to fight your imaginary sins
In your eyes my soul has the same colour as my own tears
It's a torture to face your numb eyes, Look at me
When I fall broken I try to call out my believes, but no one hears
Father don't you know, You've made inferior
Mother don't you know, You've made me coldeyed
sometimes in the light
Jag mår inte bra...
Efter Indien har magen bara blivit värre, kramperna har blivit värre.
Onsdagen men framför allt Torsdagen var riktigt jobbig då låg jag bara och kved :/ De kommer ju då och då.
Inte vågade man äta något heller för när man började smälta maten kom även kramperna... extremt hårt.
Nu idag tog Anton och jag med våra småsyrror på Shrek 3. Den var inge vidare enligt mig, alldeles för matat av skämt...man hann ju knappt skratta eller begrunda. billigt!
Men jag missade slutet för jag kände av min kropp så som jag brukar göra och vandrade ut på toaletten för att titta ner i det hålet där man helst inte vill titta ner i. Ulk!
Fy fan...tur att jag alltid har tandborste och tandkräm i handväskan...blir så renlig av mig.
Iaf, 1 minut hann jag se av slutet..sen skjutsade vi hem Antons syrra, jag lånade deras toalett IGEN!
Sen blev jag hemskjustad..vågade inte köra då. och dirket in på toan.
Sen fortsatte det så ngr gånger.
Kramper fick jag såklart också. Extrema kramper som t.o.m. pressade ut små utrop när magen slogs med mig innifrån.
jaja, livet är som den är.
Pch folk får säga vad de vill, men det känns faktiskt lite bättre av att höra att ngn tycker synd om en.
faktiskt...så de så.
Hoppas på en morgon dag
Say what you wanna say
say what you can't say
look at me
go if you wanna stay
stay if you can stay
look at me
I'm the night
you are my disturbed gun
pull the trigger and run
I've got you in my sight
Say what you wanna say
say what you can't say
look at me
look at me
Look at me
I am the night
Efter Indien har magen bara blivit värre, kramperna har blivit värre.
Onsdagen men framför allt Torsdagen var riktigt jobbig då låg jag bara och kved :/ De kommer ju då och då.
Inte vågade man äta något heller för när man började smälta maten kom även kramperna... extremt hårt.
Nu idag tog Anton och jag med våra småsyrror på Shrek 3. Den var inge vidare enligt mig, alldeles för matat av skämt...man hann ju knappt skratta eller begrunda. billigt!
Men jag missade slutet för jag kände av min kropp så som jag brukar göra och vandrade ut på toaletten för att titta ner i det hålet där man helst inte vill titta ner i. Ulk!
Fy fan...tur att jag alltid har tandborste och tandkräm i handväskan...blir så renlig av mig.
Iaf, 1 minut hann jag se av slutet..sen skjutsade vi hem Antons syrra, jag lånade deras toalett IGEN!
Sen blev jag hemskjustad..vågade inte köra då. och dirket in på toan.
Sen fortsatte det så ngr gånger.
Kramper fick jag såklart också. Extrema kramper som t.o.m. pressade ut små utrop när magen slogs med mig innifrån.
jaja, livet är som den är.
Pch folk får säga vad de vill, men det känns faktiskt lite bättre av att höra att ngn tycker synd om en.
faktiskt...så de så.
Hoppas på en morgon dag
Say what you wanna say
say what you can't say
look at me
go if you wanna stay
stay if you can stay
look at me
I'm the night
you are my disturbed gun
pull the trigger and run
I've got you in my sight
Say what you wanna say
say what you can't say
look at me
look at me
Look at me
I am the night
I 13 år...
Grattis Emil !!!
Emil 19 år idag...
Egentligen inte en speciell ålder men nu är det en väldigt speciell person som levt i exakt 19 år!
Därför är detta minnesvärt!
Känns förjävligt att man är ca 9000mil hemmifrån, annars du! hade jag varit med dig som din skugga hela dagen, inte så kul, men fyller man år så måste man bjuda på sig.
Emil är en av de två personer som jag kännt och umgåtts med längst!
Min äldsta vän!
Han får mig alltid att le
Ända sen 1an på lågstadiet har jag kännt honom...Då tyckte han att man skulle dra tjejerna i håret och försöka knyta fast dom för att då sig ngt. Senare i trean upptäckte han fler delar på en tjejs kropp som var intressanta..Vilket han märkvärt tycker idag också... jo.. the ass! Just denna del av kroppen var tydligen mycket roande när han med de andra pojkarna sprang runt och gjorde "balla balla". haha, iof, vi tjejer tyckte det var kul, förutom när vissa gjorde det.. det förstod inte den där fina känslan man måste ha utan antog att det handlade om att greppa och klämma så hårt som möjligt. Inga namn nämnda men Kan säga att om de hade gått i Emil skola för "balla-balla"-klämmande hade det aldrig hänt!
Han kunde sin sak må jag säga ;P
watch out girls!
Sen i 4 var vi så bra polare så vi tyckte att vi kunde gott bli tillsammans så utanför Emils morfar och mormors hus blev vi tillsammans, precis innan sista avsnittet av Bert började. hohoojaja, vilka minnen.
Måste ju säga att det inte blev speciellare precis men vcad gör det? Vi var ju vänner och det var det som var det riktiga!
i 6 kände vi att det kändes lite onödigt och sen började högstadiet och vi tappade kontakten...vilket var otroooligt synd.
Men vi tog upp den snabbt iaf när mina problem hade lugnat sig och världen fanns igen tillsammans med min kropp.
I Gymnasiet! Vilken klass! Sammahållningen var kanon och direkt, utan några pinsamheter, lära känna eller tysta stunder var vi lika goda vänner som vi alltd varit.
Det bara funkar och känns.
Hittar man en vän som alltid, ovasett vad som händer, alltid får en att le och skratta.
Behåll honom/henne och håll den personen nära till hjärtat.
Det är ovärderligt!
och Emil är den bästa på det området.
Helt oslagbar!
Sen att veta att man alltid, med eller utan tårar, alltid har en person man kan lita på är värt så otroligt mycket. Mer värt än en Musekonsert...(tror jag...eller..jo!)
Menar...det kommer väl fler konserter?
Men vänner.. de vet man aldrig om de kommer tillbaka om man inte tar hand om dem.
Emil - du är en av de som jag verkligen kommer kämpa för att hålla kontaken med!
Nu blev det här blogginlägget väldigt långt.. och det har iiiiiingenting med att Emil gick och tjata på mig att skriva ett blogginlägg tillängat honom.
Och jag har kännt honom i 13 år!!!
Men jag ska skriva en mening som han tyckte jag skulle ha med:
Jag som är så snygg och pålitlig! Finns alltid där för dig och din rumpa. Ska inte jag få mer än 6 rader då ?? va? helt otroooligt!
Och jag kan inte göra annat än hålla med!
Han tog orden ur munnen på mig
Så Grattis igen Emil!
Du är Underbar och älskad av mig!
